Kategorier
Tankar

25 januari 2007

Hudiksvall 2020-01-25

Just den 25:e januari varje år sedan 2007 är bland de jobbigaste datum som finns av alla årets dagar för mig. Just den 25:e januari 2007 blev jag pappa åt en liten välskapt flicka på BB i Lund. Det var en tid med mycket glädje och känslor, jag hade blivit pappa och skulle from nu fortsätta livet tills döden skilde oss åt, det blev inte riktigt så…

Varför blev det då inte ”tills döden skiljer oss åt”? Kort och gott, jag blev lurad, så lurad och bedragen jag blev av flickans mamma… I separationen som blev mellan mig och barnets moder blev det vårdnadstvist. Det blev rättegångar, förhandlingar och mycket destruktivitet. I sista rättegångsförhandlingen stod det klart vad som skulle gälla. Jag hade stöd av en av Sveriges bästa familjerättsliga jurister, jag hade stöd av min familj, mina vänner och alla andra i min bekantskapskrets. Det räckte inte, jag förlorade ingen rättegång, det jag förlorade var ett barn…

Hur förlorade jag då? Jo, i sista rättegångsförhandlingen kom en fråga fram på bordet som inte tidigare varit uppe… Är det verkligen Henrik som är barnets fader? Denna fråga kom från ingen mindre än barnets mamma… Sagt och gjorts så blev det faderskapsprov, det blev ytterligare ett test… Och så kom svaret, den 8:e februari 2008, jag minns det som om det vore igår… Svaret? Jo, det framgick klart och tydligt att jag inte var barnets pappa. Sen den dagen har jag varken sett eller hört något från flickan, inget, verkligen inget!

Med detta sagt så vill jag från mitt innersta hjärta tacka ett par speciella vänner och människor som ställde upp för mig under denna extrema livskris detta innebar för mig! Erika, Ken, Marina, Mickey, Jocke, Danne, Heidi, Klingan, Gittan, Tanja, Angelica, Alexander, min bror, min mor, min far, min släkt och alla andra som på ett eller annat sätt ställde upp för mig. Stort tack vill jag säga, det räcker liksom inte men ett tack så här i offentligheten är det minsta jag kan ge!

Jag har genom denna upplevelse blivit en helt annan Henrik än den jag var innan. Många gånger bättre, men en del har också blivit sämre… Tillit och att släppa folk in på livet jobbar än idag mycket med.

Livet går vidare även om det just då kan kännas tungt och tomt. Jag vet, jag har varit längst nere i källaren och vänt och strävar alltid åt två håll i alla svårigheter livet har att pröva mig med. Framåt och uppåt är det som gäller i alla lägen! Och till er alla som mår dåligt eller har det tufft vill jag bara säga kämpa på, ge aldrig upp, det finns fler än du tror som älskar just dig och vill det bästa för bara just dig! <3

Och till Elin, min älskade fru, vill jag säga tack för allt du ger och de två fina pojkar du gett mig. Älskar er för evigt!

Kram Henrik

Sprid ordet...